Blev inget tränat för Indy i ridhuset idag. Blev väl inte så värst mycket med Starmie heller. Men det blev en del sitta rakt, rutan, fjärr, apportering (trä+metall), target (där hon faktiskt använder tassen nu! ).
Hmm… så det blev visst en del tränat till slut *s*
Varning för en massa svammel nedan
Annars verkar det som om jag hamnat i en sån här ”jag kan ingenting om hundträning”- fas igen…. klart att jag kan nåt, annars hade ju inte Bella varit i klass 3 nu. För hur duktig hon än är så föddes hon ju inte precis som en klar lydnadsvovve. Att det inte gick bra på Indy’s debut är ju mitt fel. Det som var bra är att hon klarade av alla störningar, en knepig matte och dessutom var hon glad hela tiden Och detta efter att hon fick en dålig start i och med platsliggningen.
Men så ologisk som jag är så tycker jag ändå inte att jag räcker till. Samtidigt så finns det INGEN annan som sätter nån press på mig vad gäller hundträningen. Finns INGEN som satt upp nåt mål som jag och vovvarna måste klara. Det har jag ju gjort själv. Och jag har målen som en morot, som en inspiration till att träna. För trots allt så tycker jag att det är fruktansvärt roligt att träna och tävla.
Att jag tävlar med en hund som inte är klar är för att jag BEHÖVER erfarenheten, jag måste lära mig slappna av och det var härligt att känna att en liten del av det hela har släppt. Men det är fortfarande mycket kvar att jobba på. Sen är det ju så att jag faktiskt tycker att det är kul att komma ut och prata hund med folk som är lika galen som en själv
Jag undrar ibland vad jag har på plan att göra. Som när jag innan Järvsö (Bellas start i klass 3) hoppades att det inte skulle gå så bra. För hade det gått bra så hade lilla oerfarna jag ju varit uppe i elit bland de mer erfarna och duktigare hundförarna. Men vad är jag egentligen rädd för? Att nån ska skratta ut en? Och varför tror jag att alla andra är duktigare än mig?
Hur grym folk än har varit mot mig, så finns det INGEN som kan mätas mot mig själv. Har ni orkat läsa hit så förstår ni ju hur mycket jag skadar mig själv med mina tankegångar. För det jag skriver här ovanför är ju såna tankar som jag har. Jag trycker ner mig själv och får mig att känna mig värdelös. För varför tvivlar jag på mig själv när andra inte gör det?
Det är ju ingen som sagt att jag är en dålig hundtränare/förare, snarare är ju verkligeheten den att jag har fått beröm och konstruktiv kritik. Men ingen har sagt att ”Gud vad dålig du är på att träna hund”. Det är bara jag som intalar mig själv att jag är dålig, jag duger inte osv osv….
Man kanske faktiskt ska börja lyssna på andra och strunta i sina egna tankar ett tag?