Varför skäms vi?

På Hjärnkolls hemsida kan man läsa att ”Socialstyrelsen beräknar att mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa”.

Så om nu så många lever med psykisk ohälsa varför ska man då skämmas för det? Varför får man så många gånger höra att ”livet går upp och ner för alla, du är inte speciell”, ”ryck upp dig nu” eller liknande. Varför är det mer synd om den som brutit benet än oss som lever med psykisk ohälsa?

Jag har själv skämts för att jag mår dåligt och för att det ibland känns som om man stångar huvudet mot väggen när det gäller att förklara för andra hur det är eller framförallt när man försöker få hjälp inom sjukvården.

Jag fick min depression- och ångestdiagnos 1 april 2003. Den sociala fobin las till några år senare. Men i grunden så har problemen funnits där så länge att jag inte vet av något annat. Ändå kändes det som en käftsmäll när jag fick höra att jag var psykiskt sjuk. Jag?! Näe, så dåligt mår jag inte. Men så dåligt mådde jag faktiskt. Även om jag inte är helt framme än så är det ändå ljusdagar ifrån hur det var för 10 år sedan.

Jag satt hemma i lägenheten med persiennerna nerdragna och vågade bara gå ut när det var mörkt. Till mataffären klarade jag inte alltid av att gå till, de gånger jag klarade av att gå in så hoppades jag alltid att kön skulle vara kort så att jag slapp vara bland människor.

Mycket i mitt liv förändrades när jag skaffade hund, helt plötsligt kunde jag inte vara instängd hela dagarna. Och alla med hund vet att folk gärna kommer fram och pratar. Så sakta, sakta började jag klättra tillbaka.

Min stege verkar dock vara väldigt lång och ibland har det blivit några sidospår, men jag märker fortfarande att jag gör framsteg. På tal om mataffärer är det lite lustigt att jag såhär 10 år senare praktiserar i en affär och verkligen gillar att träffa alla människor, det är ett framsteg om något ;)

Vissa dagar mår jag bra, jag har energi till att göra sånt som alla gör, andra dagar orkar jag knappt kliva upp från sängen och orkar jag det så har jag knappt någon energi, mitt tålamod en sån dag är istort sett obefintligt.

Jag kämpar varje dag med att bli bättre och jag är oändligt  tacksam för att jag har en förstående man, föräldrar och svärföräldrar som stöttar mig <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *