Att säga nej

Något som jag alltid har varit oerhört dålig på är att säga nej. Dels för att jag aldrig har velat ligga dåligt till hos nån utan vara den som ställer upp och dels för att jag alltid har känt att jag har varit tvungen att bevisa saker och ting. Allt bottnar i en dålig självkänsla och självförtroende.

Jag kommer ihåg en gång då jag fick en fråga om jag kunde göra en viss sak, lyckades till slut pipa fram ett nej och den som frågade sa att det var bra att jag sa nej, för bättre ett nej än ett ja och ett dåligt jobb.

Sedan dess har jag försökt att säga nej när det har kommit upp förfrågningar om olika saker som jag inte har känt helhjärtat för. Eftersom jag även är väldigt stresskänslig så har även det gjort att jag sagt nej till saker, jag måste tänka på mitt eget bästa.

Tyvärr så har många kvar bilden av ”Jenny som alltid säger ja” och blir sura/besvikna när jag säger nej. Lustigt nog är många av dom de som tidigare peppat mig att säga nej. Det verkar inte vara så populärt när det är till dom jag säger nej, men jag gör det inte för att vara elak jag gör det för att må bättre.

Det finns bara en person som vet hur jag mår när jag är riktigt stressad och det är Johan. Tack och lov så var han inte med på den tiden då jag tog ut mig såpass mycket psykiskt att jag svimmade när jag kom hem. Så illa är det inte nu för tiden, men inte så långt ifrån vissa gånger.

Så till er som frågar mig nåt och jag säger nej, det är inte för att vara elak utan för att för en gångs skull vara lite egoistisk och tänka på mig själv i första hand och er andra i andra hand.

Föreläsning 1

Igår började jag lyssna på första föreläsningen på kursen, detta efter att ha läst lite i kursböckerna först. Måste säga att jag skulle nog ha gjort tvärtom, för helt plötsligt så fattade jag mycket bättre det här med proargument, contraargument osv osv.

Och det bästa av allt är att jag är riktigt taggad att klara det här. Visst det är bara en liten kurs på 7,5 hp. Men jag och skola har inte gått ihop och därför bara njuter jag av känslan att jag vill sitta och göra övningar, lyssna på föreläsningarna och vill förstå vad det handlar om.

Att det dessutom går bra på jobbet gör ju inte saken sämre att livet känns lite lättare, huvudvärk har jag fortfarande orkar inte ens tänka på hur länge den har suttit i nu. Men jag klarar iaf av att jobba trots den och det är det viktigaste.

Tycker sen bara det är så synd att människor inte vågar gå direkt till mig när det gäller olika saker utan måste skicka andra att säga något. Varför vågar man inte säga nåt åt mig? Är jag för hemsk, för skör, för stark, för mesig, för vaddå?

Jag erkänner…

Jag erkänner att jag har klagat över värmen vissa dagar den här sommaren, jag erkänner att jag då även har önskat att det skulle vara lite svalare. Och nu verkar jag ha fått min vilja igenom, för svalare är det och löven börjar falla ner på marken.

Men vänta nu, det var inte det här jag ville. Jag vill inte ha höst, jag vill ha sommar, bara inte så otroligt varmt varje dag, men ändå sommar så att man bara kan gå ut utan att ta på sig en varm tröja.

Och eftersom jag är svensk och vi är kända för att klaga på vädret så vet jag att jag i vinter kommer klaga på kylan och all snö och då kommer jag nog inte bara längta till solens gassande strålar utan kommer nog nöja mig med den temperatur som vi har just nu. Så varför kan jag då inte vara nöjd redan nu? ;)