Familjen Eriksson

Igår  så blev det ingen hundträning, det närmaste jag kom var när  jag var hos  Carro och hon tränade sina vovvar  Tänker  köra  inomhuspass idag med vovvarna senare
Läste  på Expressen’s hemsida att ”:Lyckopiller  kan  skada ditt hjärta. Svenskt läkarlarm: Antideoressiva medel  kan vara  livsfarliga”. För det första så HATAR jag när folk kallar  det lyckopiller. Bara för att man käkar  antidepressiva så blir man inte  automatiskt lyckligare. Av de  människor som jag pratat med som även de  medicinerar med SSRI  så är det INGEN som sagt att dom blivit  lyckligare.

Nog om det… Jag har alltid varit emot att medicinera, och  det tog  faktiskt några veckor innan jag gick med på att stoppa i mig första  zolofttabletten. När jag sen under första månaden drabbades  av diverse  biverkningar så funderade jag återigen vad jag egentligen  höll på med. Men dessa  små svindyra tabletter (ca 13 spänn per  tablett o dag) har gjort att jag har stått ut på vardagen  på ett sätt som jag inte gjorde innan. Visst har jag  fortfarande  svackor i mitt mående, men det är kortare perioder nu än  tidigare.

Jag  har heller inte isolerat mig helt sen jag började med tabletterna,  och samtidigt fick en diagnos och kunde läsa mig till varför  jag mådde som jag  gjorde. Jag gick i många år och trodde att  det var så här man skulle känna när  man var tonåring, när  tonåren var slut så tyckte jag ju att det måste vara nåt  fel  på mig som inte orkar med nånting. Men att gå till läkaren?  Näe, det gjorde  jag inte.

Var inte förren dåvarande  arbetsgivaren ställde ultimatum som jag gick till  läkaren och  det blev en befrielse att få orden ”ångest och depression” på  papper. För nu hade jag ju ett namn på det hela och ju fler  jag pratade med ju  fler var det som var drabbade. Men det finns  fortfarande en skam över det. Och  så många missuppfattningar.

Jag  isolerade mig förr på det sättet att jag stanna hemma hela tiden,  var  bara ut korta stunder med Nicke den hund jag hade då). Att  gå och handla gav mig  sån ångest att jag kräktes på väg  till affären och att stå i kö hatar jag än  idag. Jag var nästan  aldrig ute i dagsljus utan tog långprommisar och tränade  Nicke  mitt i natten.

Jag kunde i perioder ligga hemma och kräkas  tills det inte fanns nåt kvar att  få upp. Jag vet inte hur många  gånger som jag åkte in akut för att jag kräktes  som en fontän/var  uttorkad. Men förrutom att jag var uttorkad så visade inga  prover  något annat fel. Och hur skulle de göra det??

Jag var  på en massa undersökningar på medicinavdelningen för att få  klarhet i  vad det var som spökade. Diagnoserna pendlade från  gluten och laktosintolerant  till problem med salter i gallan (tror  jag att det sista var). Men idag vet jag  till 99,9% säkerhet  att det var rena ångestattacker som utlöste det hela.
När  jag fått diagnosen ”ångest och depression” så försökte jag  skoja bort det  hela, jag tyckte inte att jag stämde in på den  bild som jag hade på folk som led  av depression. När jag berättade  det för mina föräldrar så försökte jag skylla  det hela på  läkaren, ”hon sa att jag led av det…” ”hon tyckte si och så”.

Förnekelse är något som drabbar de flesta som får besked om en diagnos, och det var ju lättare att skylla på läkaren än att ta reda på vad det hela egentligen innebar och vad ångest och depression egentligen var.
Jag har valt att skriva om min sjukdom här i bloggen för att jag vet att det är så många av er som läser som känner igen sig. Till er som inte känner igen er så hoppas jag att jag kan förmedla hur det är att leva som jag. Sen är det även det där med skam, jag skäms inte för att jag lider av ångest och depression och jag skäms inte för att jag varit utsatt för sexuella övergrepp (rättare sagt våldtäktagen i nästan 8 års tid). Varför ska jag skämmas för det? Det var ju inte mitt fel, eller hur?

Jag skriver INTE om den här delen av mitt liv i bloggen för att ni ska tycka synd om mig. Jag har aldrig gillat att man tycker synd om mig. Jag vill att ni ska förstå mig, inte tycka synd om mig.

Tillbaka till expressens artikel, jag har aldrig trott att medicinen var helt ofarlig. Om den var helt ofarlig skulle man då drabbas av de biverkningar som är så vanliga? De personförändringar som en del av oss åkt på? Men frågan är vad som är ”bäst”; att man lever fast med skadat hjärta eller att man är död med friskt hjärta?
För även om jag inte haft självmordstankar sen jag var mycket yngre så är jag övertygad om att tabletterna har hjälpt mig att inte ge upp… och att jag inte drabbats av dessa isoleringar efter medicineringens början ser jag som ett tecken att preparatet hjälper en del iaf.

Och snälla, säg inte till mig att jag ska ”rycka upp” mig eller nåt annat sånt där käckt, tror du verkligen att jag vill må så här??

Tror att Carro blir rätt glad när hon får reda på det, för det betyder att jag inte behöver låna hennes dator för att kolla mailen

Jag vill INTE att det här låter som något klagomål… för jag är sååå glad för att det är plusgrader och att snön försvinner… MEN…. jag har en vit hund… som efter en tur ute inte är så vit längre…. så jag längtar verkligen tills all snö har försvunnit och det är torrt ute. Tills dess så får Indy stå ut med att bli snöbadad innan ingång och jag får stå ut med en vit herde som inte alltid är så vit

Körde ett pass lydnad med vovvarna idag… dom är bara för knäppa dom där två *s*

La båda plats medan jag satte upp koner och fipplade med godiset. Sen så fick Noggi börja. Han börjar nu förstå vad ”fot” betyder Försökte mig på linförighet, men jag har ju sååååå svårt med det där med att hålla i koppel, hålla reda på klicker OCH hunden (har förresten svårt för linförighet även utan klicker). Men jag kunde iaf ta några steg och han följde med i position samt hade kontakt

Inkallning körde vi oxå, där behöver han få säkerheten om vad han ska göra så att han vågar springa på. Med hjälp av en massa ”bra”, ”duktig kille” osv så blir han riktigt snabb Fjärr, skifte ligg-sitt – där förvånade han mig faktiskt. Trodde inte att han skulle klara det så fint som han gjorde, han är riktigt dutti Noggi Poggi

Har ju sen senaste träningspasset funderat på HUR jag ska belöna honom, godis och röst funkar men han blir inte sådär superglad som jag vill att han ska bli. Att kampa funkar rätt bra (sist slutade han då kamptrasan åkte ner i en vattenpöl). Jag blev lite rädd för att jag skulle bli tvungen att ge mig i fråga om belöningen, det han verkligen gillar är nämligen att slicka mig i örat Men idag så visade det sig att externbelöning med godis var nåt för honom!

Med Indy blev det fritt följ (svängar), rutan, läggande, ställande och inkallning. Vd gäller svängar så har vi mycket enklare för vänstersvängar än höger. Hon hamnar gärna framför mig när vi svänger åt höger. Annars så gick det bra, tog ett tag innan hon var riktigt ”med”.

Ställandet var det inga problem med, tog stopp på en gång När jag sen skulle köra läggande så ställde hon sig hela tiden, väldigt fina ställanden, men det var ju inte riktigt det som jag var ute efter Efter att ha kört super-dk-läggande så förstod hon sen vad hon skulle göra.

På inkallningen så kom hon som en ångvält (så känns det när man står där) Sen till dagens mest dumma sak som min vita fara gjorde…. Tänkte köra med godisskålen i rutan för att få fart och placering. Så jag tar med mig Indy in i rutan så att hon får se skålen och att det ligger godis där i. Hetsar lite grann så att hon ska få drag. Så går vi i väg…. när jag skickar henne så springer hn direkt in i rutan och ställer sig, varpå jag klickar och säger ”var är godisen?”.

Vad hon gör? Ja, inte var det att äta upp godisen som jag trodde hon skulle göra. Hon tog upp godisskålen i munnen (på tvären, var väl tur att det var en modell mindre ) och kommer till mig så att jag ska hålla i skålen medans hon tar godisen. Så det där med externbelöning av godis verkar inte riktigt vara något för henne