Familjen Eriksson

Något som är rätt intressant är att många lägger sig i vad jag väger och vad jag borde väga. Det intressanta i det hela är ju att jag själv inte bryr mig om vad jag väger och jag vet att jag är fet/överviktig/tjock/younameit.

Jag har nog aldrig varit riktigt smal, utan alltid vägt lite mer än man ”ska”. Något jag aldrig brytt mig om även om jag i stort sett genom hela livet haft en konstig relation till mat. Någon sorts ätstörning har det varit, men vad den skulle kunna heta vet jag dock inte.

Jag har förut kunnat gå 1-2 dagar utan att äta något för att sen äta nåt som inte alls är nyttigt och tja, ni lär ju förstå vad som händer då. Det är ju inte så att man rasar i vikt precis. Genom att kroppen även var inställd på svält så tog den tillvara på varje uns fett och annat som jag stoppade i mig – när jag väl åt.

För ca 1,5 år sedan så ställde jag mobilens alarm och tvingade mig själv att äta när den ringde. Detta gjorde att 13 kg försvann utan något större ansträngning och att jag idag faktiskt blir hungrig – och vilken skön känsla är inte det? ;)

Många för den felaktiga bedömningen att eftersom jag är tjock så vräker jag i mig mat i tid och otid, näe jag gör faktiskt inte det. Jag äter minst tre gånger per dag och det är inte stora portioner jag får i mig.

Sen kan man ju alltid spekulera om de antidepressiva tabletterna har något med viktökningen att göra, men det låter jag nån anna få klura på :p

Om jag vill gå ner i vikt? Jo, kanske. Men jag vill inte väga 55-60 kg och jag vill INTE bli kallad sämre människa för att jag idag är tjock. Tydligen visar vikten på dålig disciplin, dåligt omdöme och en massa annat. Men ta reda på fakta innan ni dömer nån. Alla vräker inte i sig 10 hamburgare om dagen.

Enda bilden på mig själv jag hittar på den här datorn  (ja, på bilden är ju naturligtvis även Johan med ;))