Fortsättning sen igår….

Mette  skrev:

Okej, med risk att  bli  sågad jäms med fotknölarna och utmålad som en oempatisk person  så måste jag  skriva lite ändå. Faktum är att jag tycker inte  att det är så fel av  Försäkringskassan. Du är ung och du  måste ut i arbetslivet. Det du skriver är  saker som vi är MÅNGA  som känner varje dag men måste lära sig att hantera även  sina  svaga sidor.

Jag tror att det är svårt att lära sig det om man  inte tvingas  konfrontera det som är jobbigt. Det finns massor  av saker på mitt jobb som allra  helst i världen skulle vilja  slippa och det finns tidpunkter då jag vill bara gå  och dra  något över mig och gömma mig.

Oxå gånger då jag blir jätteledsen  och  bara måste gå undan.Man lär sig genom övning och är det  inte det  försäkringskassan vill att du skall göra genom att  komma ut på praktik? Jag  tycker det låter som jättechans. Meningen  är väl ändå att din praktikplats skall  ha viss kunskap om  din sjukdomsbild och därmed skall de väl oxå kunna acceptera  att du kan behöva lite egen tid….

Jag  svarar:

Visst förstår jag att FK vill ha ut  mig i arbetslivet,  det är ju det det hela går ut på. Jag skyr  inte arbete och vill inte vara hemma  hela livet, om det nu är  det du trodde. Jag vill bli bra och kunna jobba och  därmed slippa  att andra betalar för att jag är hemma.

MEN  hur ska jag klara det när jag inte får hjälp? Hur mycket ska  jag  kämpa mig till själv? Hur mycket orkar jag egentligen? Jag  har skrikit på hjälp  såååå länge, till alla olika instanser  men ingen verkar ta mig på allvar (inte  heller du verkar det  som). Jag har träffat teraputer/psykologer som efter en  timme  har insett att dom inte kan hjälpa mig med mina problem och har  skickat  mig vidare. Jag har blivit kallad färdigbehandlad och  jag är nu återremitterad  till primärvården. Det finns dagar  då jag funderar på att åka in akut för att  jag inte orkar  mer.

Det som trots allt får mig att kämpa vidare  är hundarna, utan dom vet jag  inte om jag skulle finnas. Jag  VET att jag inte kan skylla på det jag varit med  om, men det  är klart att 9 års psykiskt och fysisk mobbing samt 8 års sexuella  övergrepp satt sina spår. (så, nu har jag sagt vad jag vart med om till hela  världen….)

Jag jobbade som lokalvårdare  under 1,5 år, ett jobb som jag hatade ibland och  älskade ibland  (som de flesta gör med sina jobb antar jag). Jag fick ett  ultimatum  efter ett halvår av chefen och det var att bli sparkad eller söka  hjälp. Tack vare henne så sökte jag hjälp och jag fick även  lägga upp  arbetet efter hur jag mådde (inom rimliga gränser  förstås). Klarade jag inte av  jobbet en dag så var det bara  att ringa så tog hon mina områden alt. att hon  hjälpte mig.

Jag  är inte sur på FK för att dom vill ha ut mig på praktik, jag  är sur på  att dom kräver det när dom inte kan hjälpa till  med någon sorts rehabilitering (varken arbetsmässigt eller annars).Vitsen med aktivitetsersättning är ju just det att man ska komma överens om en rehabiliteringsplan.  Visst, det är mitt liv och jag  måste ta eget ansvar, men jag ORKAR inte mer!!  Jag är less på  att skrika efter hjälp när responsen man får är ”äh, men ryck  upp  dig nu!”

Att folk på fullaste allvar kan tro att  jag VILL må dåligt, att jag vill  drömma mardrömmar om det  jag varit med om övergår mitt förstånd. Jag HAR försökt rycka upp mig och det slutade med ett besök på psykakuten eftersom jag bröt ihop totalt av att fejka mina känslor.

Jag har gått i terapi där man suttit ner och pratat om sina problem, men  aldrig någonsin har jag fått någon hjälp med hur jag ska ändra  på mig. Att bara  prata om det hjälper inte, jag måste få hjälp  med att göra en ”mall” på hur jag ska bete mig i situationen.  Jag måste guidas i situationen, för jag VET nu hur  jag ska bete  mig, men när jag väl är i den situationen så funkar inte hjärnan  normalt.

Att skriva det här tog många timmar och många tårar, och jag är inte säker på att det bästa var att svara. Men nu är det gjort och här är svaret.

Svar till Sarah:
Skriver här eftersom det blir så plottrigt där ute på kanten (enda nackdelen med blogtown ).

Jag har läst religionsvetenskap på umeå universitet, har dock inte läst alla 20 p än. Började kursen hösten 03 och hoppade av i januari 04. Började om igen nu i höstas för att jag ville ha något att göra, men hoppade av återigen.

Förhoppningen är att avsluta kursen, när vet jag dock inte. Men jag vet att jag är välkommen av institutionen att börja när jag vill. Men det känns jättebra att veta det att jag är välkommen trots att jag har misslyckats att fullfölja kursen.

Ang. praktiken så har jag förhoppningsvis hittat en praktikplats nu. Ska dit nästa vecka och prata detaljer. Det som är bra är att dom redan har en sån som mig där, dvs en som arbetstränar. Att det dessutom handlar om jobb med hundar lär ju göra att jag faktiskt kommer att älska det

Men som alltid så finns det ett problem och det är hur jag kommer dit. Några bussar går det inte dit ut och nån bil har jag inte (bogserade iväg min kära volvo idag….). Men det ska nog lösa sig.

Det var inte lätt att skriva vad jag varit med om, det river upp ett sår varje gång. Men samtidigt så kanske det är ett sätt att gå vidare? Liksom det är ett steg framåt varje gång jag tar fram rättegångspapperna och läser igenom. Jag gråter floder varje gång, och jag får fler och fler frågor men jag tror samtidigt att det hjälper.

Alla mina tankar och knäppa funderingar, känslor mm skriver jag ner i ett block och även det tror jag är något som hjälper. Jag brukar känna mig lite lugnare när jag har fått skrivit av mig lite. Är samma med bloggen, jag blir lugnare när jag skrivit av mig. Från början hade jag bara tänkt skriva om hundarna och deras träning. Men jag har ju skrivit mer och mer om hur jag mår och hur jag upplever saker och ting. Och det får ni stå ut med

Vad gäller Bella’s träning så kan jag inte ta på mig all ära… Pia har tjatat på mig om vad jag ska göra för att försöka tygla mitt Bus Och Carro hjälper mig mer än vad hon nog anar

A pretty shitty day

PM till Matfors kom idag, vi ettor börjar först 13:30 Har redan packat ner pappret, men har för mig att vi är 17 st som ska starta.

Gick ut och körde igenom ettan med Indy, gick riktigt bra. Måste bara komma ihåg att göra samma sak på tävlingen som hemma så att jag inte lämnar henne i sticket (vilket jag brukar göra med Bella). Bus var inte alls på humör för lydnadsträning, däremot så tyckte hon det var roligare att träna lite trick

Annars har dagen bara varit *blääää* Känner mig totalt värdelös, tar åt mig för minsta lilla och ångesten som äter upp mig innifrån är inte så kul den heller. Och näe, jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig, jag skriver det här för att det förhoppningsvis ska få mig själv att må lite bättre. Att ventilera sina tankar brukar hjälpa. Sen kanske det är nån som känner igen sig?

Att jag ska flytta är ju helt klart och det ser jag framemot, bärandet kan jag vara utan dock Men det känns jobbigt att inte veta var jag kommer att bo och sen är det ju detta med framtiden. Att söka praktik var något som jag vill slippa i framtiden, förstår att man inte kan tacka ja till folk hursomhelst. Så jag blir inte less på företagen, däremot blir jag sur på Försäkringskassan som i stort sett kräver att jag ska ut på praktik.

Den aktivitetsersättning jag har är till för att folk ska kunna rehabiliteras tillbaka till arbetslivet och som det står i informationen man får så ska den sökande (i detta fallet jag) TILLSAMMANS med Försäkringskassan lägga upp en plan på rehabilitering. Jag har varit hemma i 1,5 år och än har jag inte fått komma och prata om nån rehabiliteringsplan. Och säg inte att jag inte har försökt att få upprätta en plan, har velat komma och göra en plan länge.

Jag mår inte bättre av tabletter, inte heller den terapi som jag gått har hjälpt. Visst är det bra att prata av sig, men jag måste lära mig hur jag ska bete mig i vissa situationer. Och det kan jag inte göra i en stol en gång i veckan med en person som inte sett hur jag reagerar.

Jag klarar inte av att äta ute på restaurang/café etc. Jag MÅSTE veta var toaletten (= min fristad) är för det är dit jag går när paniken kommer. Jag kan vara hur hungrig som helst när jag går in på restaurangen, men när maten väl kommer så klarar jag inte av att äta nåt/äter väldigt liiiiiite. Blir ett väldigt spring

Jag klarar inte av när folk i omgivningen är fulla. När jag dricker själv så gör det mig inget att folk runt omkring är fulla. Men är jag nykter så räknar jag hur mycket den och den dricker och har jag sett dom dricka förut så har jag en rätt bra koll på hur mycket den och den tål.

Jag har mer att säga än vad jag säger. Jag har oftast mycket tankar och åsikter om olika saker, men det är väldigt sällan som jag faktisk ger mig in i en diskussion. Utåt brukar jag antyda att ”jag säger nåt när jag har nåt att säga”. Men det är inte sant. Jag blir arg på mig själv varje gång jag håller tyst.

Är jag ensam med någon så brukar jag klara av att diskutera, kommer det en till då kniper jag ihop käften som en mussla.

Jag vill ha kontroll men klarar inte av att ha möten planerade. Mår dåligt av att veta att jag MÅSTE vara nånstans en viss tid. Spelar ingen roll hur mycket jag än sett framemot att åka iväg, jag blir helt paralyserad och vill dra mig ur. Ibland drar jag mig ur och stannar hemma och då blir jag arg på mig själv för det. Åker jag iväg så brukar det ju faktiskt vara rätt hyffsat.

Kontrollfreaket i mig är en anledning till varför jag inte har druckit på 7,5 år. Vad som fick mig att dricka nu vet jag inte. Men jag vet att det kan va värt att må fysiskt dåligt en dag för att ha haft kul dagen före

Jag (miss)tolkar och analyserar på tok för mycket. Mitt ständiga problem, säger du nåt bra till mig så tolkar jag det alldeles säkert det till att bli negativt. Jag vet att det låter knäppt, men det är så jag gör. Har med andra ord riktigt svårt för att ta emot beröm. Klart att jag blir glad över att någon berömmer mig, men samtidigt så kommer tankarna ”vad är h*n ute efter?” ”är det verkligen sant?” osv…

Tack till er som bryr er om mig, ni är guld värda!

Packning

Vet inte vad som hänt med mig, för det första vet jag inte ens om jag får den lägenhet jag vill ha (blir det så flyttar jag i maj annars i juni). Men hursom så har jag redan nu börjat packa ihop grejer, blir inte så mycket då jag knappt har några lådor.  Men men… lite grejer ska iväg till Vintergatan, en del ska sparas och en större del slängas, blir bla en del möbler som får åka iväg på den sista vilan..

Förra gången jag flyttade så fick jag lägenheten 1 aug och det var istort sett då som jag började packa. Men rik av erfarenheten hur jäkligt det var att packa lådor, bära till bilen, åka 15 mil, bära ur allt och sen tillbaka så har jag iaf lärt mig:
1) att man ska packa i tid – har ju börjat nu
2) att man ska hyra en stoooor bil så att så mkt som möjligt får plats – får kosta vad det kosta vill, ska bara ha en
3) att man inte ska bära nästan allt ensam – pappa, farbror, carro?, mamma? och syskon? hoppas jag hjälper till denna gång i mån om tid.

Gröna hund?

Pappa skjutsade in mig till Bostäder idag, pratade lite om den lägenhet jag är intresserad av och uppsägningstid m.m

Följde med pappa när han köpte presenter till mina systrar och sen bar det av hemåt.

Öppnar dörren och tittar igenom lägenheten, lite papper är massakerade i sovrummet annars var allt lugnt. Tills jag tittade på Indy…. ni ser ju själva varför jag blev lite chockad

5 kilo

GRATTIS Hyper på 4 månadersdagen!

Med tanke på att Hyper blir 4 månader idag så mättes och vägdes han och bara av nyfikenhet så vägdes Bella oxå. Hon vägde idag 20 kg vilket är 5 kg mer än när hon parades. Så nog är det bebbar däri, frågan är bara hur många?

Blev träning på brandstationen idag, körde lite fritt följ, läggande och rutan med Indy. Med Bella blev det fritt följ. Gick faktiskt rätt bra, kanske inte så mycket för hundarnas del, men för min.

Och näe, det blev inget tränande med kommendering idag. Kanske imorgon?

Solig söndag

Så otroligt härligt det var att vakna i förmiddags och se att det var sol ute. Man blir på så mycket bättre humör bara solen är framme

Jag och Carro med tillhörande hundar traskade iväg en bit och kameran hängde naturligtvis med

Annars har det inte hänt så mycket idag, är Hypervakt nu ikväll så han och Indy har fullt upp

Imorgon så ska Carro vara TL åt mig och Indy. Blir första gången med kommendering så det kan bli spännande att se hur hon reagerar.

Trött

Så har J&J precis åkt hem, eller rättare sagt dom är på väg till Sundsvall med mamma och pappa. Själv är jag sååååå trött…. tar på krafterna att vara barnvakt Men kul är det

Först vid midnatt var vi så trötta att det inte funkade att spela längre (blev ju bara en massa tok), så då blev det lite fika och sen i säng. Indy och Bella fick finna sig i vid att bli utestängda från vardagsrummet, allt för att Jonna och Joline skulle slippa att få sängkompisar.

Nu när man ätit frukost, hundarna har fått mat och blivit rastade så tror jag faktiskt att jag återvänder till sängen med en bok. Det är ju faktiskt lördag så lite lat får man väl vara

SENARE:
Ett pass lydnad med vovvarna blev det idag. Körde igenom ettans moment med Indy. Kändes riktigt bra Avslutade träningen med att lära in ”snurra” och jodå, det funkade rätt bra faktiskt

Med Bella blev det lite linförighet med kortkoppel och sen lite apportering (träapporten). Inga problem där heller

GRATTIS Maud W till din son som föddes idag!