Var och hämtade nya skärmen idag… ny och ny kanske man inte ska säga, men den är ny för mig och 4 år yngre än den andra jag hade TACK Chatrin för skärmen!!!!
Är helt underbart att kunna sitta vid en skärm som visar korrekta bilder, som inte blir svart lite nu och då och som inte ”drar” bilderna åt olika håll. Det värsta är att man vänjer sig så snabbt, så var det även sist jag bytte skärm. Den gamla var så oskarp att jag bland annat inte såg klockan nere i hörnet, spelade ingen roll vilka inställningar jag gjorde. Inte ens lite våld hjälpte Men ändå så satt man där och tänkte inte så mycket på det, innan man var hos någon annan och såg hur det skulle vara.
Någon träning har det inte blivit hittills och det kommer det nog inte att bli heller. Dels för att jag inte känner mig så upplagd för träning och dels för att det kan ju vara bra med ett break Kommer ändå ha rätt fullt upp med tanke på att installation av program samt gårdagens bilder står på listan över saker som ska göras.
—————
Nedan blir det en massa funderingar om mina kassa nerver
Att jag har taskiga nerver både vad gäller träning och tävling kan ju inte ha undgått någon av er (iaf inte om ni brukar läsa vad jag skriver ). Har läst Niina Svartberg’s bok massor av gånger, men aldrig riktigt jobbat med de tester och verktyg som hon beskriver, så hur trodde jag att det skulle bli bättre?
Marie hade en idé inför förra tävlingen att jag skulle tänka på alla på plan som nakna… hehe, kan ju inte påstå att det fungerade så bra, men nu är det träd som gäller… kanske lättare att tänka så
Finns många aspekter till att nerverna är som dom är, samtidigt som dessa aspekter egentligen inte (enligt mig) ska ta energi på träning och tävling.
För vad gör det egentligen idag att jag för x antal år sedan nästan dagligen fick höra hur dålig jag var på olika saker? Det var då och nu är nu, dessutom sas det av människor som inte funnits i min närhet på ca 10 år, men det sitter fruktansvärt djupt.
Kanske tror jag att nån på någon tävling ska komma fram och säga ”fy f*nvad dålig du är, håll dig till något annat!” Samtidigt så VET jag att risken för att detta händer är oerhört liten. Samtidigt så kan man fråga sig varför jag envisas med att ”jobba mig upp” ur en klass istället för att träna tills allt är 100%-igt. Går man in och gör en lydnadsklass 1 med 82 poäng visar man ju inte direkt upp sin bästa sida…
Jag tycker, trots resultaten och nervositeten, att det är roligt att tävla. Det tycker jag nödvändigtvis inte direkt före, men efteråt… oj vilket rus jag får Jag ser tävlingarna som en måttstock på vad vi måste träna mer på inte som ett ”examensprov”.
Och vad gör det om man gör bort sig? Det gör alla någongång… och ärligt talat så dör man ju inte av det
Tillbaka till nerverna… jag har först nu förstått att den press som jag känt har kommit från mig själv och vad jag tror att andra har tyckt (här kommer min överanalyseringsförmåga in). När jag pratat med dessa människor så inser jag att det inte spelar någon roll om jag vinner eller inte, så länge som jag älskar min hund och vi har kul tillsammans så är det allt som verkligen betyder något.
Att jag inte har förstått det förrän nu, för det är ju egentligen en självklarhet att det ska vara så, eller hur?. Och älskar mina hundar gör jag verkligen och jag tackar Pia, Carro och Sandra för att jag får ha Bella och Indy