En del bilder som jag lägger ut väcker mer reaktioner än andra. Och vad som nu verkar vara hemskt är att jag lagt ut bilder på när Indy och Surre LEKER med varandra. Visst det kan se ”hemskt” ut att dom (läs: Indy) biter Surre över nacken. Men snälla, tror ni verkligen att jag skulle fota dom om det var på allvar? Tror ni verkligen att jag är så dum att jag riskerar hundarna för några bilder?
Att det knappt finns några bilder när Surre biter Indy har en förklaring, dom springer oftast emot mig så att jag inte kan fota med det objektiv jag har på (är oftast 70-300 mm som sitter på kameran). Surre och Indy älskar att låtsatsbråka med varandra, de ”bråkar” på samma sätt som små valpar. Dvs målet är att få ett så bra tag om nacken som möjligt UTAN att skada motståndaren.
Båda hundarna säger till när det blir för mycket, varpå de tar en paus. Samma sak är det om jag säger till dom att lugna ner sig, då tar de en paus.
Jag skulle aldrig fota:
* Hundslagsmål (jag hjälper hellre till att sära på hundarna som bråkar)
* När de uträttar sina naturbehov (ser ingen mening i att fota det, däremot kan det hända att små valpisar hamnar på kort när dom uträttar behov. Men valpar är ju så svåra att läsa).
Jag lyckades få en bild där Surre biter Indy
*****************************
Jag skrev senast i onsdags att jag mådde dåligt, sen har jag inte skrivit nåt mer om det. Men finns det verkligen mer att skriva? Jag mår dåligt, så enkelt är det. Fast ändå är det inte enkelt. För jag klarar inte av att visa hur dåligt jag mår. Kanske för att jag är rädd att ingen skulle fatta vad som händer, kanske vill jag bara bespara er det. Jag är faktiskt rätt glad över att jag kan mörka mitt mående. Mörka vad som händer med mig. Fast frågan är om det inte vore enklare att bara visa hur det är?
Att visa att jag varje natt gråter mig till söms, att jag skakar och kräks av ångest, ångest som kan uppstå bara genom att vara bland andra människor, eller av saker som sägs till mig, att jag nu även drömmer om allt som hänt så inte ens i sömnen är jag ”fri”. Just nu så kör jag på ”autopilot” många gånger, jag försöker vara glad, försöker hjälpa till, försöker att vara som ”alla andra”.
Jag har mått dåligt i stort sett hela mitt liv och jag har i etapper fått mer och mer insikt om mig själv. Kanske är det så att den här tiden ger mig mer insikt om något som jag inte ser nu?
Usch vilken snyftblogg det här blev då Ikväll blir det iaf lite hundträning, kanske humöret blir bättre?
**********
Nån ridhusträning blir det inte. Jag vågar inte åka iväg med bilen. Så jag och vovvarna ska ägna oss åt lite trixträning inne istället Än så länge har vi ju el, stackarna i Saltvik/Vintergatan har det inte. Mamma och pappa har vart utan sedan kl 15 och nu funderar pappa på att köpa ett elaggregat som dom kan ha i nödfall.
Angående bilderna så har jag väl aldrig blivit så paff som när jag igår fick frågan hur jag kunde stå och fota när hundarna bråkade. Jag sa ju som det var att dom bråkar inte, dom leker. Men det var som att prata med en vägg. Att sen få samma fråga i mailen idag det var droppen. Ser man verkligen inte på bilderna att dom leker? Då kanske man ska ta och studera hundar istället för att klaga på vad jag fotar för nåt.
Sen är det rätt skrattretande att folk tror att Indy bråkar med Surre. Jag menar… alla som träffat Indy vet hur totalmjuk hon är. Phoebe (Pia’s lilla mittelspitz) fick Indy att lägga sig ner för henne ifjol. Vad Indy gjorde innan kommer jag inte ihåg, jag kommer bara ihåg hur mycket jag skämdes över att stå här i Iggesund med en stor hund som kryper för en liten mittelspitz
De enda som tycker att Indy är läskig är valpar/ungar hundar som aldrig träffat henne, denna ”läskighet” brukar sitta i några minuter, sen har dom kommit på att hon är supersnäll och inte det minsta farlig.