Jag är inte bästa vän med min kropp nu. Jag blir sur och arg när den strejkar för minsta lilla. Jag kan inte tvätta håret utan att det värker i axlarna. Jag kan inte bära tyngre saker utan att handleder och händer värker och skakar. Jag kan ibland inte stå upp eftersom att hela världen snurrar.
Jag har haft en huvudvärksfri dag sedan augusti. Jag kommer dock inte ihåg när jag var helt värkfri sist. Det känns som en dröm att kunna göra allt som jag gjorde förr utan att få sota för det efteråt.
Jag är inte rädd för värken. Den finns där oavsett vad jag än gör. Ibland testar jag gränserna för att se hur ont jag får av att göra vissa saker. Dumt kanske, men jag vill inte ge upp.
Jag letar information som en dåre och jag försöker förstå både det ena och det andra som jag var ovetande om bara för nån månad sedan. Jag sitter och kollar i mina journaler för att se om det finns nån röd tråd. Jag vill förstå för att kunna bli frisk.
På frågan vad jag vill göra i framtiden har jag de senaste tjugo åren inte haft något annat svar än att jag vill må bra. Jag vill leva och inte bara överleva.
Därför vägrar jag ge upp. Jag kämpar hela tiden. Både för min egen del, men även för andra. Att dela med mig av min kunskap och erfarenhet är en självklarhet.