Familjen Eriksson

Superhärligt väder ute idag, men vad spelar det för roll när man ligger hemma och har magsjuka?

Caroline är i Rättvik och tävlar agility med Thyndra och eftersom Varga löper så är hon här hos mig Vi håller tummar och tassar för alla tävlande

Allt är bara bra med Busbebisarna Har fått rapporter att Bus är väldigt angelägen att komma in till sina småttingar när hon vart ute och kissat och bajsat. Det går så vilt till att hon river grinden om Pia/Patric inte hinner ta undan den. Tala om skillnad

SENARE:
Gick ut och tränade lite med vovvarna på eftermiddagen. Körde fritt följ, rutan och vittring med Starmie. Med Indy blev det fritt följ och rutan och Varga fick agera störning för Indy på platsen.

Starmie – fria följet går bara fint, men i språngmarsch så blir hon hoppig… nu gillade inte min mage att vi sprang fram o tillbaka… men det ska tränas mer språngmarsch när magen tillåter Rutan gick väl sådär… på ett visst avstånd så går det väldigt bra, men går man längre bak så blir hon osäker. Så träning på närmare håll i fortsättningen

Vittringen gick inge vidare. Först blev jag orsäker på kommandot. På Bus använder jag ”hämta”. Men kom ju på att de flesta andra ju säger ”leta – apport”. Så jag körde på det, men Starmie förvandlades då till världens sötaste frågetecken.

Ska köra ”klockan” på henne nu, så ska vi nog få till det där med vittring

När jag kör rutan med Indy så springer hon iväg i full fart och precis utanför rutan vänder hon upp och står stilla och tittar på mig. Detta oavsett avstånd till rutan. Det här är en sak som jag kom på först idag men som hon säkerligen gjort heeeela tiden. Så det blir till att ändra hur jag gör vid rutan.

Ibland funderar jag på om man verkligen är så blind som man verkar? Jag menar, jag borde ju märkt att Indy gör såhär… men kanske har jag bara inte fudnerat mer på det… jag vet inte jag… men bort ska det iaf

På kvällen åkte jag ut till Pia för att kika o fota vappisarna. Det är så härligt att se Bella ligga där och ta hand om sina småttingar

På väg hem så köpte jag en pizza… pizzabagaren frågade om jag ville ha en ost-& skinksallad… näe sa jag… aha, en capricciosa då… japp, sa jag… hemskt när dom vet vad man vill ha Fast ännu värre är det väl att dom vet vad jag heter + vart jag bor

Hoppas verkligen att jag får behålla pizzan i magen. Men vi får se…

Aldrig har jag väl blivit så glad som idag när någon har väckt mig. Fick ett sms från Pia som sa att Bus nu tar han dom valpar som vilken annan mamma som helst

Det känns så skönt att hon förstod att hon är mamma till dom där små bruna krypen

Dagen började med att jag blev väckt av Carro som säger att vi ska till Sundsvall och hämta Vilde NU!!! Jaja, på med kläder, i med linser, mat till vovvarna och iväg….

Väl på Max så träffade vi Marcus och Vilde. Efter ett stopp i driven (man måste ju passa på o käka på Max ju ) så bar det av till Maud. Där träffade vi Bebben (Maud’s lilla son), Xtra och Gimla. Blev lite fotning på Xtra, Vilde, Hyper och Gimla. Tyvärr inget på Bebben då fel objektiv var med

Åkte till Mellanbyn och fotade lite mer på Vilde, lämnade honom och hälsade på Bella. Vi kom hem och knappt 10 min senare så har första Busvalpen kommit. Så det var bara att vända om.

Det har kommit 5 st små otroligt söta valpar, 3 hanar och 2 tikar. 6 dagar för tidigt kom dom!!

Vilde fick åka till sitt nya hem nu ikväll och vilken chock jag fick när jag såg vilka som skulle ha honom! Nu kommer jag tyvärr inte ihåg namnen, men det paret hälsade på Bus i höstas när hon blev uppflyttad från appellen och vi pratade kelpie under tävlingen Dom lämnade även apporter, spårpinnar och vittringspinnar till Pia. En apport lyckades jag norpa av mig

Tillbaka till Bella och valparna, den första Cefeus I’m a Survivor, högg hon i läppen och huvudet. Han är pigg, har ätit och kissat och bajsat. Så förutom att han har sår så verkar han vara en liten kämpe

Det var munkorg på som gällde för Bella så att dom små skulle få sin mat. Sen tyckte Bus att tvättningen kunde ju jag sköta. Så sagt och gjort, det var bara att hämta lite ljummet vatten och papper och börja stimulera fram kiss och bajs. Måste säga att hanarna fattade på en gång vad dom skulle göra Tjejerna behövde lite mer tid på sig, men sen så kom även dom igång.

Mycket tankar och känslor har snurrat runt i huvet och det var först nu när jag kom hem som spänningen släppte helt och tårarna kom. Det var ju inte direkt såhär allt var planerat. Men Bella och valparna mår efter omständigheterna bra och det är det som är viktigast

Förresten… den 15 april så ska jag tävla Indy i lydnadsklass 1 och Starmie i trean…

Fick hem boken Asyl igår och det är inte många stunder som jag inte haft näsan i boken. Fattar inte varför jag inte läst boken tidigare. Men men, bättre sent än aldrig

Körde ett pass ute med vovvarna idag. Började med Starmie och med henne blev det fritt följ i språng och normal marsch. Och vilket fritt följ hon har Sen blev det fjärr och rutan.

Med Indy blev det fritt följ, rutan, inkallande med ställande och fjärr. Båda vovvarna var så duktiga så

Allt avslutades med lite rejsande och det var rätt uppskattat om jag säger så

Har nu anmält Indy till lydnadsklass 1 den 15 april i Sundsvall

GRATTIS Marie som 6/3 fick en son Bild på den lille hittar ni här.

Har bara blivit lite träning inne. Position, apportering och fjärr med båda vovvarna.

Annars har jag fått hem en massa info om släktforskning, närmare 300 sidor Sen har jag fått hem 7 nya böcker, och näe… det är inga hundböcker

Hälsade på Bella Bus idag, lilltjockisen Nästa vecka är det dags för vappisarna att komma

En släktforskningsnörd är jag verkligen. Jag har inte forskat så länge, men jag är verkligen fast. Kan mer än gärna sitta i flera timmar och söka på nätet eller sitta med näsan i någon dammig gammal bok bara för att hitta nån liten bit av information.

Jag gillar att sitta och få reda på vad folk i släkten hette, vad dom arbetade med, var dom bodde och helt enkelt hur livet faktiskt tedde sig för mina förfäder. Att sitta och titta på gamla kort och faktiskt se förfäderna är också otroligt roligt.

Så visst är jag en släktforskningsnörd? Tyvärr har jag inte så bra ordning på alla papper än, men det ska förbättras…. hoppas jag iaf Har bara lite svårt att komma på ett bra system för de ca 1200 personer jag har info om nu.

Har fått kontakt med en rätt avlägssen släkting i USA som har hjälpt mig med info om en del anor och även givit mig adresser och telenr till folk här i Sverige som vet mer om dessa anor. Och bara det, att hitta nån i USA som har ägnat 20 år åt att forska på samma anor är så häftigt

Jag följde med Carro till stan idag för att handla. Lämnade Starmie och Indy ensamma hemma och var mer än lovligt nervös att jag inte skulle ha nån lägenhet, eller rättare sagt inventarier när jag kom hem. Men jodå, trots att Indy fått vara lös i lägenheten så hade hon inte tuggat på en enda sak!!!

Pia2:
Alla har dom här tankarna..
Jag hade mkt av det tidigare men det har släppt nästan helt, huvudsaken är att mina hundar tycker det är en rolig grej att komma ut på banan..om vi sen nollar nästan allt, diskar oss på sista hindret eller vad det nu än är så kvittar det i slutändan och är inget misslyckande..
enda gången det är ett riktigt misslyckande är när jag inte lyckas hjälpa mina hundar att göra sitt bästa, när jag inte kan plocka ihop mig själv och vara det stöd dom behöver.. Misslyckande som dåliga resultat existerar knappt längre..dom är bara en liten knäpp på näsan på mig så att jag måste skärpa mig och fokusera på hundarna..inte resultat eller andras prestation.

Att det är en rolig grej att komma ut på banan tycker båda mina vovvar och det är något som jag värderar högre än 10:or i betyg. En sak som jag har märkt är att trots höga betyg så är det inte säkert att den tävlingen känns bra ändå. Jag kan tycka att en tävling med betydligt sämre poäng känts bättre.

Sen ska jag väl tillägga att jag lär mig såååååå otroligt mycket av varje tävling. Och det är ju oxå en anledning till varför jag tävlar.

——————————————————————————–

Linda:
Tycker faktiskt att det låter ytterst märkligt att inte ens VILJA lyckas. Varför i hela fridens namn tävlar man om man har den inställningen?

När jag läser din fråga/påstående så inser jag att jag har misslyckats totalt med att förmedla att jag VILL lyckas. MEN samtidigt är ett lyckande för mig mer än bra poäng på en tävling. Kanske svårt att förstå för en del, men så ser jag på det hela. Jag tävlar för att jag vill ha bort känslan av att jag inte kan nånting, jag tävlar för att jag vill jobba med mig själv så att jag finner harmoni i tävlandet. Jag vill vara ”där” med hunden istället för att fladdra iväg i tankarna.

När jag klarar av det då kommer även lyckandena med höga poäng, det tvivlar jag inte en sekund på. Men som sagt, jag har en bit kvar rent mentalt och enda sättet att komma vidare är att tävla. Genom att tävla skrapar jag bort den stämpel av allvarlighet som jag tyvärr har på tävlingar.

På en tävling så struntar jag i alla andra och deras prestationer. Det finns bara en tävlande på tävlingen och det är jag. Jag jämför inte mina betyg med någon annans. För vi har alla olika syn på tävlande och vi har alla olika förutsättningar. En del börjar ju tävla först när hunden har alla moment klara till 120%, sån är inte jag.

I och med att jag inte är sån kan jag ju inte jämföra mig med andra. Som sagt betygsmässigt har jag inget att bevisa. Det är mentalt som det i år kommer att bli upp till bevis.