Mer packning

Från början när jag packade så tyckte jag att jag märkte att det blev mindre saker framme, nu tycker jag inte att det är så längre

För oavsett hur mycket jag packar så tycker jag att det ser likadant ut ändå…. nåja, nånting händer ju för högen av lådor växer

En ny hårddisk fick jag hem idag, eller ny och ny, den är ju begagnad men ny för mig Tror att datorn kommer att jubla över att få lite mer plats

Var ut nyss och körde lite lydnad med vovvarna och det gick rätt bra. Ändrade lite i fria följet för Indy och det gick ju lite bättre så nu är det bara att komma ihåg hur jag ska gå Läggandet var snabbt och utan tvekan (det i söndags var seeeeegt). Ställandet flyttade hon sig i återgången först, men sen så stod hon stilla trots att det kom en bil o körde bredvid oss (tränade på brandstationen). Inkallningen skulle vi fått 9,5-10 på. Så bra var den

Sen var det dags för tjocka Bella, med henne körde jag fritt följ (mest starterna som vi har problem med), ställande (första gick dåligt, hon snodde runt och nosade…) så en arg matte senare så blev det ett fint ställande till slut Provade inkallning med  ställande och det är nog nu när hon är dräktig som man ska köra det… för nu har hon ju inte samma tokfart som i vanliga fall och då funkar det bra att få henne att förstå att man ska stanna…. bara att köra vidare nu de veckor som är kvar

Är mycket nöjd med mina vovvar idag

Positiva svar

Det blev positiva svar för både mig och Carro idag. Började med att Carro fick reda på att hon fick ettan och därmed flyttar 1 maj Sen fick jag besked att jag har aktivitetsersättning till januari 2008 samt att jag nyss fick reda på att jag fick trean jag ville ha

Så även jag flyttar 1 maj, dålig timing, men det ska nog funka ändå. Carro o jag kommer satsa på att ha allt packat och klart (dvs städat o så) tills dess, så att det bara är att köra en massa lådor o möbler till respektive ställe.

Läste igår i Kilo-Lindas blogg att det även där nalkas flytt. När det blir av vet jag inte, men tala om ut med det gamla och in med det nya på Gråsten 9

En vecka kvar

Japp, en vecka kvar är det tills Indy och jag debuterar i lydnad. Många har frågat hur jag tror att det kommer att gå. Men jag har vääääldigt svårt att uttala mig, för jag har ju ingen aning om hur Indy kommer att reagera på tävlingssituationen, att matte är nervös osv… Men som fallet var med Bella så är vi inte 100 % klara för start. Men jag vill ut och tävla och jag lär mig så mycket på att delta på tävlingar

Ridhusträning ikväll och det lär bli lydnadsträning med Indy och lite tricks med Bella. Känns svårt att motivera sig själv till att träna lydnad med Bus när det är 4-5 månader till nästa tävling. Men tricks kan man ju alltid träna

Efter ridhusträningen:
Bella fick vara med när agilityhindren togs fram och hon blev nog lite sugen på att vara med trots tjockmagen så hon sprang upp på A-hindret Sen fick hon köra en tunnel och slalomen. Sen blev det inget mer för henne. Men hon verkade inte så ledsen för det.

Indy fick gå balansen, första gången så ramlade benen ner på var sida lite då och då… hon hade inte så stor koll… andra gången så var det bara nångång som benen ramlade ner. Gungan fick hon oxå prova på och den gick lite bättre. Slalom verkade hon förstå rätt snabbt vad det var man skulle göra. Och A-hindret o däcket funakde även det utan problem.

Platta tunneln var lite läskig tyckte hon, men jag får tänka på att hjälpa henne mer nästa gång. Tack för att du sa till mig Marie!

Carro körde igenom ettan med oss, hur det gick? Fråga Carro Nja, nåt förstapris hade vi ju inte direkt klarat…. Men ett plus är att Indy inte brydde sig om att Carro kommenderade oss och det var väl mest det jag var orolig för. Sen att momenten gick dåligt det får jag ta på mig. Nu har vi en vecka på oss att finslipa (eller blir det grovslipa tro? ).

Paket

Varför blir man alltid som ett barn på julafton när man ska hämta ut paket på posten? Man vet ju ändå alltid vad som är i… Så var det även i dag, hämtade ut paketen och så fort jag kom hem igen så öppnade jag dom och började fixa med kameran (var kameragrejer jag beställt).

Till veckan så kommer det fler paket, dels en fotobok och dels en ny hårddisk

Nu ska jag gå och kika på OS

Medans jag kikade på OS så packade jag lite. Så mycket grejer man har och så härligt att slänga en del Får nog göra en till salu sida snart för det är en del som jag inte vill ha och som jag inte riktigt vill slänga…

Vill ha lista:
1) en ny bil (som är bensinsnålare än volvon & har manuell låda)
2) nytt köksbord + stolar (det jag har nu ska slängas, rangligare får man leta efter)
3) större tv…. min är liiiiiten och gammal (13 år faktiskt)….

Svar till Sarah:

Jag får nog ta och erkänna att jag har lärt Bella en del Men hon lär mig väldigt mycket och bara jag lär mig att hjälpa henne på tävling så kommer det att gå ännu bättre på tävlingsbanorna

Och jag lovar, jag ska inte tygla henne för mycket, men liiiite måste vi tona ner på tävling. Men Bus är ju inte Bus om hon inte är lite galen Även då det går dåligt på tävlingar så kommer det fram folk och säger att dom gärna skulle vilja ha en så glad vovve som Bella

Bilen är inte skrotad, den är bara inte min längre. Min pappa fick tillbaka den då jag inte har råd att fixa till alla fel på den. Den har gått närmare 46 000 mil, så vi får se hur länge den lever. Kanske snor jag tillbaka den om pappa fixar till den
Bus blir bara tjockare och tjockare för var dag, dessutom blir hon bara keligare och keligare Men jag har fortfarande väääääldigt svårt att tänka mig Bella som mamma. Men det är ju inte så länge kvar tills man får se dom små underverken

Fortsättning sen igår….

Mette  skrev:

Okej, med risk att  bli  sågad jäms med fotknölarna och utmålad som en oempatisk person  så måste jag  skriva lite ändå. Faktum är att jag tycker inte  att det är så fel av  Försäkringskassan. Du är ung och du  måste ut i arbetslivet. Det du skriver är  saker som vi är MÅNGA  som känner varje dag men måste lära sig att hantera även  sina  svaga sidor.

Jag tror att det är svårt att lära sig det om man  inte tvingas  konfrontera det som är jobbigt. Det finns massor  av saker på mitt jobb som allra  helst i världen skulle vilja  slippa och det finns tidpunkter då jag vill bara gå  och dra  något över mig och gömma mig.

Oxå gånger då jag blir jätteledsen  och  bara måste gå undan.Man lär sig genom övning och är det  inte det  försäkringskassan vill att du skall göra genom att  komma ut på praktik? Jag  tycker det låter som jättechans. Meningen  är väl ändå att din praktikplats skall  ha viss kunskap om  din sjukdomsbild och därmed skall de väl oxå kunna acceptera  att du kan behöva lite egen tid….

Jag  svarar:

Visst förstår jag att FK vill ha ut  mig i arbetslivet,  det är ju det det hela går ut på. Jag skyr  inte arbete och vill inte vara hemma  hela livet, om det nu är  det du trodde. Jag vill bli bra och kunna jobba och  därmed slippa  att andra betalar för att jag är hemma.

MEN  hur ska jag klara det när jag inte får hjälp? Hur mycket ska  jag  kämpa mig till själv? Hur mycket orkar jag egentligen? Jag  har skrikit på hjälp  såååå länge, till alla olika instanser  men ingen verkar ta mig på allvar (inte  heller du verkar det  som). Jag har träffat teraputer/psykologer som efter en  timme  har insett att dom inte kan hjälpa mig med mina problem och har  skickat  mig vidare. Jag har blivit kallad färdigbehandlad och  jag är nu återremitterad  till primärvården. Det finns dagar  då jag funderar på att åka in akut för att  jag inte orkar  mer.

Det som trots allt får mig att kämpa vidare  är hundarna, utan dom vet jag  inte om jag skulle finnas. Jag  VET att jag inte kan skylla på det jag varit med  om, men det  är klart att 9 års psykiskt och fysisk mobbing samt 8 års sexuella  övergrepp satt sina spår. (så, nu har jag sagt vad jag vart med om till hela  världen….)

Jag jobbade som lokalvårdare  under 1,5 år, ett jobb som jag hatade ibland och  älskade ibland  (som de flesta gör med sina jobb antar jag). Jag fick ett  ultimatum  efter ett halvår av chefen och det var att bli sparkad eller söka  hjälp. Tack vare henne så sökte jag hjälp och jag fick även  lägga upp  arbetet efter hur jag mådde (inom rimliga gränser  förstås). Klarade jag inte av  jobbet en dag så var det bara  att ringa så tog hon mina områden alt. att hon  hjälpte mig.

Jag  är inte sur på FK för att dom vill ha ut mig på praktik, jag  är sur på  att dom kräver det när dom inte kan hjälpa till  med någon sorts rehabilitering (varken arbetsmässigt eller annars).Vitsen med aktivitetsersättning är ju just det att man ska komma överens om en rehabiliteringsplan.  Visst, det är mitt liv och jag  måste ta eget ansvar, men jag ORKAR inte mer!!  Jag är less på  att skrika efter hjälp när responsen man får är “äh, men ryck  upp  dig nu!”

Att folk på fullaste allvar kan tro att  jag VILL må dåligt, att jag vill  drömma mardrömmar om det  jag varit med om övergår mitt förstånd. Jag HAR försökt rycka upp mig och det slutade med ett besök på psykakuten eftersom jag bröt ihop totalt av att fejka mina känslor.

Jag har gått i terapi där man suttit ner och pratat om sina problem, men  aldrig någonsin har jag fått någon hjälp med hur jag ska ändra  på mig. Att bara  prata om det hjälper inte, jag måste få hjälp  med att göra en “mall” på hur jag ska bete mig i situationen.  Jag måste guidas i situationen, för jag VET nu hur  jag ska bete  mig, men när jag väl är i den situationen så funkar inte hjärnan  normalt.

Att skriva det här tog många timmar och många tårar, och jag är inte säker på att det bästa var att svara. Men nu är det gjort och här är svaret.

Svar till Sarah:
Skriver här eftersom det blir så plottrigt där ute på kanten (enda nackdelen med blogtown ).

Jag har läst religionsvetenskap på umeå universitet, har dock inte läst alla 20 p än. Började kursen hösten 03 och hoppade av i januari 04. Började om igen nu i höstas för att jag ville ha något att göra, men hoppade av återigen.

Förhoppningen är att avsluta kursen, när vet jag dock inte. Men jag vet att jag är välkommen av institutionen att börja när jag vill. Men det känns jättebra att veta det att jag är välkommen trots att jag har misslyckats att fullfölja kursen.

Ang. praktiken så har jag förhoppningsvis hittat en praktikplats nu. Ska dit nästa vecka och prata detaljer. Det som är bra är att dom redan har en sån som mig där, dvs en som arbetstränar. Att det dessutom handlar om jobb med hundar lär ju göra att jag faktiskt kommer att älska det

Men som alltid så finns det ett problem och det är hur jag kommer dit. Några bussar går det inte dit ut och nån bil har jag inte (bogserade iväg min kära volvo idag….). Men det ska nog lösa sig.

Det var inte lätt att skriva vad jag varit med om, det river upp ett sår varje gång. Men samtidigt så kanske det är ett sätt att gå vidare? Liksom det är ett steg framåt varje gång jag tar fram rättegångspapperna och läser igenom. Jag gråter floder varje gång, och jag får fler och fler frågor men jag tror samtidigt att det hjälper.

Alla mina tankar och knäppa funderingar, känslor mm skriver jag ner i ett block och även det tror jag är något som hjälper. Jag brukar känna mig lite lugnare när jag har fått skrivit av mig lite. Är samma med bloggen, jag blir lugnare när jag skrivit av mig. Från början hade jag bara tänkt skriva om hundarna och deras träning. Men jag har ju skrivit mer och mer om hur jag mår och hur jag upplever saker och ting. Och det får ni stå ut med

Vad gäller Bella’s träning så kan jag inte ta på mig all ära… Pia har tjatat på mig om vad jag ska göra för att försöka tygla mitt Bus Och Carro hjälper mig mer än vad hon nog anar

A pretty shitty day

PM till Matfors kom idag, vi ettor börjar först 13:30 Har redan packat ner pappret, men har för mig att vi är 17 st som ska starta.

Gick ut och körde igenom ettan med Indy, gick riktigt bra. Måste bara komma ihåg att göra samma sak på tävlingen som hemma så att jag inte lämnar henne i sticket (vilket jag brukar göra med Bella). Bus var inte alls på humör för lydnadsträning, däremot så tyckte hon det var roligare att träna lite trick

Annars har dagen bara varit *blääää* Känner mig totalt värdelös, tar åt mig för minsta lilla och ångesten som äter upp mig innifrån är inte så kul den heller. Och näe, jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig, jag skriver det här för att det förhoppningsvis ska få mig själv att må lite bättre. Att ventilera sina tankar brukar hjälpa. Sen kanske det är nån som känner igen sig?

Att jag ska flytta är ju helt klart och det ser jag framemot, bärandet kan jag vara utan dock Men det känns jobbigt att inte veta var jag kommer att bo och sen är det ju detta med framtiden. Att söka praktik var något som jag vill slippa i framtiden, förstår att man inte kan tacka ja till folk hursomhelst. Så jag blir inte less på företagen, däremot blir jag sur på Försäkringskassan som i stort sett kräver att jag ska ut på praktik.

Den aktivitetsersättning jag har är till för att folk ska kunna rehabiliteras tillbaka till arbetslivet och som det står i informationen man får så ska den sökande (i detta fallet jag) TILLSAMMANS med Försäkringskassan lägga upp en plan på rehabilitering. Jag har varit hemma i 1,5 år och än har jag inte fått komma och prata om nån rehabiliteringsplan. Och säg inte att jag inte har försökt att få upprätta en plan, har velat komma och göra en plan länge.

Jag mår inte bättre av tabletter, inte heller den terapi som jag gått har hjälpt. Visst är det bra att prata av sig, men jag måste lära mig hur jag ska bete mig i vissa situationer. Och det kan jag inte göra i en stol en gång i veckan med en person som inte sett hur jag reagerar.

Jag klarar inte av att äta ute på restaurang/café etc. Jag MÅSTE veta var toaletten (= min fristad) är för det är dit jag går när paniken kommer. Jag kan vara hur hungrig som helst när jag går in på restaurangen, men när maten väl kommer så klarar jag inte av att äta nåt/äter väldigt liiiiiite. Blir ett väldigt spring

Jag klarar inte av när folk i omgivningen är fulla. När jag dricker själv så gör det mig inget att folk runt omkring är fulla. Men är jag nykter så räknar jag hur mycket den och den dricker och har jag sett dom dricka förut så har jag en rätt bra koll på hur mycket den och den tål.

Jag har mer att säga än vad jag säger. Jag har oftast mycket tankar och åsikter om olika saker, men det är väldigt sällan som jag faktisk ger mig in i en diskussion. Utåt brukar jag antyda att “jag säger nåt när jag har nåt att säga”. Men det är inte sant. Jag blir arg på mig själv varje gång jag håller tyst.

Är jag ensam med någon så brukar jag klara av att diskutera, kommer det en till då kniper jag ihop käften som en mussla.

Jag vill ha kontroll men klarar inte av att ha möten planerade. Mår dåligt av att veta att jag MÅSTE vara nånstans en viss tid. Spelar ingen roll hur mycket jag än sett framemot att åka iväg, jag blir helt paralyserad och vill dra mig ur. Ibland drar jag mig ur och stannar hemma och då blir jag arg på mig själv för det. Åker jag iväg så brukar det ju faktiskt vara rätt hyffsat.

Kontrollfreaket i mig är en anledning till varför jag inte har druckit på 7,5 år. Vad som fick mig att dricka nu vet jag inte. Men jag vet att det kan va värt att må fysiskt dåligt en dag för att ha haft kul dagen före

Jag (miss)tolkar och analyserar på tok för mycket. Mitt ständiga problem, säger du nåt bra till mig så tolkar jag det alldeles säkert det till att bli negativt. Jag vet att det låter knäppt, men det är så jag gör. Har med andra ord riktigt svårt för att ta emot beröm. Klart att jag blir glad över att någon berömmer mig, men samtidigt så kommer tankarna “vad är h*n ute efter?” “är det verkligen sant?” osv…

Tack till er som bryr er om mig, ni är guld värda!

Packning

Vet inte vad som hänt med mig, för det första vet jag inte ens om jag får den lägenhet jag vill ha (blir det så flyttar jag i maj annars i juni). Men hursom så har jag redan nu börjat packa ihop grejer, blir inte så mycket då jag knappt har några lådor.  Men men… lite grejer ska iväg till Vintergatan, en del ska sparas och en större del slängas, blir bla en del möbler som får åka iväg på den sista vilan..

Förra gången jag flyttade så fick jag lägenheten 1 aug och det var istort sett då som jag började packa. Men rik av erfarenheten hur jäkligt det var att packa lådor, bära till bilen, åka 15 mil, bära ur allt och sen tillbaka så har jag iaf lärt mig:
1) att man ska packa i tid – har ju börjat nu
2) att man ska hyra en stoooor bil så att så mkt som möjligt får plats – får kosta vad det kosta vill, ska bara ha en
3) att man inte ska bära nästan allt ensam – pappa, farbror, carro?, mamma? och syskon? hoppas jag hjälper till denna gång i mån om tid.